Marysiu, tack för att du tog dig tid att prata med oss. Var befinner du dig i säsongen just nu? Hur ser dina förberedelser ut?
Nu närmar jag mig säsongens höjdpunkt, det vill säga att bygga upp mina ”största djup”. Varje säsong börjar jag med att ”återvända” under vattenytan, vänja mig vid vattnet och bygga upp min CO2-tolerans. Det innebär många upprepade, grunda men allt längre dyk. När jag har återfått den komfort och självsäkerhet som gör att jag kan göra väääldigt långsamma dyk på 20 m som varar i 4:20-5:00 minuter, börjar jag korta ner dyktiderna för att i stället bygga upp djupet. När jag väl har nått ett djup på 65 m+, slutar jag helt med långa uppvärmningsdyk och gör vanligtvis bara ett djupt dyk under träningspasset. Förutom träningen i vattnet är torrträning viktig: att träna medvetenhet om och styrka i musklerna runt struphuvudet, den mjuka gommen och tungan, samt att på land bygga upp toleransen för koldioxid och göra övningar som vänjer lungorna vid kraftig kompression.
Hur mycket tid tillbringar du hemifrån när du förbereder dig inför säsongen?
- Eftersom en resväska har varit mitt hem i flera år kan man säga att jag är hemma hela tiden (skratt). Men allvarligt talat är varje år annorlunda, ett nytt år. Jag har bara fridykt i fem år och arbetat professionellt i fyra. Varje år öppnar sig nya möjligheter och dörrar för mig. Dörrar till idrottslivet. Dörrar till en karriär som fridykningsmentor, men också, i takt med framgångarna, dörrar till att helt enkelt vara människa. Det senaste året har jag fokuserat mer på att arbeta med människor, lära mig och utforska nya inriktningar inom dykning än på min egen träning. Och jag tycker verkligen om det - att arbeta med människor, se och få vara en del av någon annans framgång, det är det som driver mig att tänja på mina egna gränser.
Vilken är din största idrottsdröm?
Inte ens i mina vildaste drömmar trodde jag att jag skulle kunna stå på prispallen i ett världsmästerskap. Och än mindre vinna i någon gren. Ändå lyckades jag, som den enda polskan inom djupfridykning, ta mig upp på prispallen, och det två gånger. Första gången stod jag högst upp. Vid nästa världsmästerskap kom jag på andra plats. Det är en enorm personlig framgång för mig. Att vinna och komma på första plats är ett väldigt högtidligt ögonblick. Jag stod på prispallen med en guldmedalj från världsmästerskapet och Polens flagga. Det är ett ögonblick som är svårt att beskriva med ord. Det väcker alltid fantastiska minnen. Jag tror att min idrottsdröm redan har gått i uppfyllelse. Jag fortsätter målmedvetet att ”jobba på i det tysta” och ser nyfiket vart det leder mig. Men jag ska inte förneka att min främsta dröm med fridykningen just nu är att sprida den här fantastiska sporten och introducera människor till undervattensvärlden. För jag vet inte om du visste det, men alla hör på något sätt hemma där :) Jag trivs också väldigt bra i rollen som fridykningscoach. Sedan början av förra året har jag coachat elever som förbereder sig för tävlingar på olika nivåer, från lokala tävlingar till världsmästerskap.
Vem är din idrottsidol?
- Jag inspireras väldigt mycket av Simone Biles historia. Vid ett tillfälle i sin idrottskarriär bestämde hon sig för att ta hand om sin psykiska hälsa och sätta den framför idrottsresultaten. Hon utmanade föreställningen att en idrottare bör tävla till varje pris. Enligt mig måste det ha varit ett otroligt svårt beslut att lyssna på sig själv, nyktert bedöma situationen och dra sig ur de olympiska spelen för att ta hand om sin hälsa. Senare visade det sig att det var helt rätt beslut. Biles kom tillbaka starkare och med större tilltro till sig själv och sin kropp. Jag tycker inte att det var ett tecken på svaghet, utan tvärtom ett tecken på styrka, självinsikt och klokhet. Jag försöker också fatta beslut om tävlingar med sunt förnuft och klokhet, inte utifrån egot, som kan smyga sig in i våra idrottshjärnor så oskyldigt :)
Hur tycker du om att tillbringa din fritid? Vilka hobbyer har du?
Jag älskar att vara utomhus. När jag är mellan säsongerna försöker jag gå på en musikfestival och konserter med artister jag tycker om. Musik är över huvud taget en viktig del av mitt liv. Oavsett om den kommer från hörlurarna när jag reser, från högtalaren när jag duschar eller från handpannan som jag spelar lite på ibland :) Fram till att jag fyllde arton var jag också ganska seriöst engagerad i volleyboll. Kärleken till volleybollen finns kvar, så i dag passar jag på att spela lite för nöjes skull när jag kan. Jag cyklar också och har på sistone börjat tycka väldigt mycket om att spela padel. Jag älskar bergen och tycker om att bli riktigt trött där! Jag uppskattar också en bra bok eller film. Det sociala spelar en väldigt viktig roll i mitt liv. Jag tycker om människor och har fantastiska vänner. Att träffa nya människor är en hobby för mig. Därför ser jag till att gå ut ibland och tillbringa meningsfull tid tillsammans med andra. Som du märker behöver jag variation och balans.
Har du någon plats på jorden som du återvänder till och längtar efter att få vara på så ofta och så snart som möjligt?
- En favoritplats? Det finns ingen enda… Det finns många platser jag känner särskilt för och gärna återvänder till. Just nu känns tanken på att slå mig till ro på en och samma plats lite skrämmande. I dag styrs mina resor av fridykningen. Vart jag än är på väg försöker jag se till att det verkligen är en plats jag medvetet vill resa till. Jag tror att man kan hitta något för sig själv på de flesta platser. Jag känner att jag är i harmoni med mig själv, och även om jag tycker om att vara omgiven av människor trivs jag också väldigt bra på egen hand. Det hjälper mig mycket att anpassa mig, utforska och ta till vara på de platser där jag vistas.
Är du intresserad av klockor?
- Jag älskar klockor! Förutom att klockan är ett praktiskt föremål för mig är den ett fantastiskt komplement till en outfit. Jag ser den som ett smycke.
Vilken Balticus-klockmodell tycker du bäst om?
Min absoluta favorit är BALTICUS STARDUST METEORYT 37MM. Den är elegant men också lite kaxig. Den passar fint till en sportig look, kompletterar en kavaj vackert och bildar till och med en stilfull duo med en klänning. Jag gillar att den är guld- och silverfärgad. Den färgkombinationen gör den väldigt mångsidig.
Varför bestämde du dig för att samarbeta med vårt företag?
- Först och främst föll jag för namnet. ”Balticus”, efter vårt polska hav. Och havet är ju mitt ”kontor” :) Jag representerar Polen på den internationella scenen, så jag är också väldigt glad över att Balticus är ett polskt märke. Men kanske viktigast av allt: Balticus-klockorna är verkligen vackra och unika. Jag vill samarbeta med märken som jag verkligen kan identifiera mig med, eller som jag helt enkelt tycker väldigt mycket om. Jag vill marknadsföra saker som jag själv kommer att använda och som passar naturligt in i mitt liv. Innan vi inledde samarbetet träffade jag Łukasz. Vi pratade och jag tyckte om berättelsen kring märket Balticus. Det känns verkligen som något som är väldigt ”jag”.
Vad hoppas du få ut av samarbetet?
- Framför allt hoppas jag på ett långsiktigt samarbete som bygger på ömsesidigt förtroende och gemensamma värderingar. Jag uppskattar märken som stöttar idrottare på riktigt och vill skapa inspirerande berättelser tillsammans. Jag hoppas att vi tillsammans kan lyfta fram inte bara märket Balticus utan också fridykning som en sport som lär ut uthållighet, lugn och konsten att tänja på sina egna gränser. Jag skulle vilja att det här blir ett samarbete där båda parter inspirerar och utvecklar varandra.
Kommer du ihåg din första klocka? Vilken modell var det?
- Ja, jag har alltid tyckt om att ha en klocka på handleden. Jag måste erkänna med ett leende att den första jag minns var den berömda ”Chupa Chups-klockan” från 90-talet, en godisliknande klocka för barn. Den var en så värdefull pryl för mig att jag höll mig från att äta upp den väldigt länge (skratt). Mot den bakgrunden kan du nog föreställa dig hur mycket jag i dag, som vuxen, uppskattar hantverket bakom en riktig, vackert tillverkad klocka. På sistone har jag ofta kastat en blick mot handleden. Där sitter antingen STARDUST METEORYT 37MM eller den rosa versionen av NEW SKY, med ett armband i roséguld. Jag minns också att jag fick en klocka från Skagen i 19-årspresent. Den var just guld- och silverfärgad, väldigt feminin och nätt.
Låt oss återgå till fridykningen. Din älskade gren har en nischstatus i Polen. Vad behöver göras för att göra den mer populär?
Fridykningen börjar så smått träda fram ur skuggorna. Den är inte särskilt populär här eftersom vi hittills inte har haft särskilt lämpliga vatten att börja det här fantastiska äventyret i. För fem år sedan fick vi Europas djupaste bassäng, inte långt från Warszawa. Jag tror att det är just tack vare den anläggningen som min gren har blivit mer populär i Polen. Jag tror att vår sport är på rätt väg :) Jag skulle vilja göra människor medvetna om att vi alla på något sätt är fridykare. Det märks på kroppens reaktioner som kallas ”däggdjurs dykreflex”. Jag uppmuntrar varmt alla att läsa mer om det.
Hur bedömer du nivån på fridykningen i Polen?
Polsk fridykning är fantastisk. Vi är ett av världens ledande länder! Inom bassängfridykning har vi de absolut bästa utövarna. Och inom djupfridykning, som är den gren jag utövar, stod tre män och jag på prispallen i världsmästerskapet förra året.
Vad skulle du säga till föräldrar för att få dem att låta sina barn utöva den här grenen?
- Åh, jag minns hur mina föräldrar tittade på mina första framträdanden. De var väldigt nervösa. Det hände några gånger att jag avslutade ett framträdande med kraftig syrebrist, och ibland med en blackout. Till en början reagerade mina föräldrar med oro och rädsla. Jag vill tillägga att sådant händer när vi försöker tänja på våra egna gränser. En blackout ser verkligen hemsk ut. Men när man själv upplever det är det faktiskt inte så farligt. Det är en värdefull erfarenhet, men det är ändå bäst att undvika den.
Till föräldrar som är oroliga för barn som vill börja med fridykning skulle jag föreslå att de lär sig om säkerhet inom fridykning och om fysiologin bakom dykning med andan hållen. Fridykning är faktiskt mycket mer skonsam än man kanske tror.
Vilka risker finns det när du dyker? Kan din gren anses vara farlig?
Självklart är fridykning förenad med vissa risker, precis som alla andra sporter. Enligt mig är den största riskfaktorn tryckförändringen vi utsätts för under vattnet när vi dyker djupare. Den är betydande. Man bör öka djupet gradvis och utan att ta några vilda risker. Man måste lära sig att tryckutjämna ordentligt för att undvika barotrauma, till exempel en tryckskada på lungorna eller en perforerad trumhinna. Trots den här riskfaktorn tycker jag att det är en ganska säker aktivitet, så länge man följer säkerhetsreglerna som man kan lära sig på en fridykningskurs.
Hur känns det att sjunka fritt på det här sättet? Vad kan man jämföra känslan med?
- Det är svårt för mig att beskriva vad jag känner, eftersom jag aldrig tidigare har upplevt något liknande. Jag kan inte jämföra det med någon känsla jag känner till från ovanför vattenytan. Det är väldigt speciellt. Lungorna komprimeras när vi dyker djupare. Vid ett visst djup blir vi negativt flytkraftiga, vilket betyder att lungorna inte längre fungerar som en naturlig flytböja. Då börjar vi sjunka. Det är som en kontrollerad flygtur ner i djupet. En flygtur som vi när som helst kan avbryta och vända tillbaka mot ytan. Något fantastiskt :)
Vad har fridykningen gett dig i livet? Har den lärt dig något?
Fridykningen har lärt mig ödmjukhet och lugn. Jag har också lärt mig att hantera stress bättre i situationer där jag tidigare skulle ha brustit ut eller reagerat impulsivt. Som jag redan nämnt är vattnet en fantastisk lärare. Djupet kan verkligen spegla vårt sinnestillstånd. Jag känner att den här grenen hjälper till att tygla egot, och att den som fortsätter med den bygger upp ett självförtroende som är ödmjukt, anspråkslöst och stilla.
Vad behövs för att börja utöva den här grenen?
- Jag tror att man verkligen måste älska vatten, eller åtminstone vara nyfiken på det. Vattnet rymmer ett helt spektrum av fantastiska upplevelser, från fysiska tillstånd till allt vi kan se under ytan! Enligt mig bygger framgång inom fridykning på målmedvetenhet och tålamod. Vattnet sätter egot och otåligheten på prov. Man måste också kunna acceptera obehag. För att tänja på gränserna måste jag ofta möta mina demoner och rädslor, och det kan verkligen vara obekvämt. Men belöningen är ovärderlig! Det handlar om fantastisk självkontroll, förmågan att hantera stress och ett inre lugn :)
Kan det också bli ett sätt att försörja sig? Behöver du arbeta vid sidan av?
För knappt ett år sedan lämnade jag mitt jobb som grafisk formgivare för att arbeta med fridykning på heltid. Den förändringen skedde ganska nyligen, så det är svårt att säga än hur det kommer att påverka min ekonomi. Det är definitivt inte lätt, men jag kan utan minsta tvekan säga att jag inte ångrar mig. Jag tjänar mindre, men känner mig väldigt lycklig.
