I dag pratar vi med Amanda Moura Pietrzak – operativ chef för Legia Ladies och ambassadör för klockor från Balticus.
1. Var kommer du ifrån?
Jag kommer från Brasilien. Jag föddes i Belo Horizonte och bodde där tills jag var 18 år. Sedan flyttade jag till USA (Connecticut) – där träffade jag min man och det var för hans skull jag flyttade till Polen 2018. Först bodde vi i Leszno i Storpolen, och nu bor vi i Warszawa.
2. Hur såg din fotbollskarriär ut? När förstod du att du var bättre än jämnåriga tjejer, och hur många killar slog du på gården? Hur reagerade de då?
Jag började spela fotboll när jag bara var 3 år. Min bror spelade också, så mina föräldrar märkte snabbt att jag hade talang, rörde mig bra och helt enkelt älskade det. Det var lättare för dem att anmäla mig till träningar när min bror redan tränade.
När jag var 8–10 år spelade jag bara med killar, och det var en fantastisk tid för min fotbollsutveckling. Intressant nog mötte jag aldrig några fördomar från killarna i laget – de var som bröder för mig och tog emot mig otroligt väl. De enda problemen orsakades av vuxna: andra barns föräldrar kunde skrika åt tränaren när jag fick spela från start. Och av uppenbara praktiska skäl fick jag byta om i pappas bil i stället för i omklädningsrummet med killarna.
Då, som barn, förstod jag inte alls varför andra tjejer inte spelade. Jag var så nära killarna och den miljön att jag kände att jag helt enkelt hörde hemma där. Först senare, när jag blev äldre, förstod jag hur enorm ojämlikheten var.
3. När du började spela i ditt hemland, sågs du då som en ”pojkflicka”, eller var det normalt i Brasilien att tjejer spelade fotboll?
På 90-talet och i början av 2000-talet var det verkligen inte vanligt att tjejer spelade fotboll i Brasilien. Visst, vi hade ett lag i skolan och spelade massor av futsalmatcher, men damlag på fullstora gräsplaner var sällsynta. Om det fanns några sådana lag var de främst i São Paulo – i Belo Horizonte dök de upp mycket senare.
Det bästa beviset på den totala avsaknaden av dåtidens strukturer, akademier eller någon utvecklingsväg för tjejer är att jag gick med i Atlético Mineiros seniorlag när jag bara var 14 år! Jag var ett barn som spelade med kvinnor i 30-årsåldern. Under de omständigheterna var det väldigt svårt att föreställa sig en professionell framtid inom fotbollen, och det var den främsta anledningen till att jag bestämde mig för att åka till USA för att studera på college.
Men tillbaka till barndomen – för mig var det naturligt att bara spela med killarna. Vissa accepterade det, andra skrattade eller tvivlade på mig. Och jag? Jag älskade helt enkelt att bevisa för dem hur fel de hade.
4. Vilken position spelade du oftast på planen?
Under hela mitt liv i Brasilien var jag en typisk ”nia” (nia betyder nia på portugisiska och syftar på en anfallare). Ibland spelade jag ensam längst fram, och ibland tillsammans med en annan anfallare – det var i ett anfallspar i en 4-4-2-uppställning jag trivdes bäst.
Allt började förändras efter att jag flyttade till USA, där tränarna började använda mig mer som en ”tia” (tia betyder tia på portugisiska och syftar på en offensiv mittfältare). I Polen, när jag spelade för Legia Ladies, spelade jag både som nummer 10 och som ”åtta” på mittfältet.
5. Vem har haft störst inflytande på dig som idrottare och som människa?
Jag skulle säga min bror – både på gott och ont. Han var professionell fotbollsspelare och mycket välkänd i Brasilien. Han är 10 år äldre än jag och under hela min barndom var han min stora hjälte, någon jag såg upp till mer än någon annan. Det var ofta han som kom med fotbollar, fotbollsskor och matchställ till mig, och det var med honom jag delade min största passion.
Men när jag blev vuxen började våra vägar skiljas åt. Min bror höll inte riktigt med om att jag skulle spela fotboll professionellt eller flytta till USA. Paradoxalt nog var det just hans stora framgång som fick mig att verkligen vilja lämna Brasilien – jag behövde bygga min egen identitet, gå min egen väg och skriva min egen historia i stället för att bara vara ”den berömda fotbollsspelarens syster”.
En annan sak som påverkade min personlighet och den jag är i dag var perioden då jag spelade i samma klubb som honom. Jag menar inte ens någon djup diskussion om global löneskillnad inom idrotten, utan vanlig, proportionerlig rättvisa – kvinnors löner togs inte på allvar över huvud taget. Den erfarenheten formade min beslutsamhet och väckte ett starkt behov hos mig att faktiskt arbeta för att förändra kvinnors ställning inom idrotten.
När det gäller den jag är som människa har min mamma och min man haft störst inflytande – båda har tillfört något helt unikt i mitt liv.
Min mamma har alltid trott på mig utan förbehåll, lärt mig att sikta högt och gett mig en enorm dos kreativitet, empati och den där speciella livsgnistan (min egen special sauce). Min man har i sin tur hjälpt mig att slipa mina talanger och omsätta dem i konkreta handlingar. Han har lärt mig att ha ett mer sakligt, organiserat, disciplinerat och strategiskt förhållningssätt till de mål jag sätter upp. Kombinationen av de här två världarna har format om mig.
6. Vad ser du som din största idrottsframgång?
Min största framgång är att jag vann delstatsmästerskapet (Campeonato Mineiro) i Brasilien med Atlético Mineiro tre gånger och tog mig till den nationella delen av NCAA Division II:s collegemästerskap i USA.
7. Har du några andra fritidsintressen som du älskar lika mycket som fotbollen?
Jag älskar tv och film – jag är skådespelare i själ och hjärta, det finns djupt inom mig! I Polen har jag redan medverkat i 21 reklamfilmer och fått en roll i en dramaserie. Jag älskar verkligen skådespeleri och att arbeta framför kameran!
8. Hur tillbringar du din fritid?
Jag älskar att tillbringa fritiden med min man, vår son och vår hund. Vi spelar tv-spel, läser böcker och leker superhjältar tillsammans. Men allra mest älskar jag soliga dagar – då sätter jag på brasiliansk musik, njuter av de goda vibbarna och tar vara på stunden med familjen.
9. Vad tycker du om med Polen? Vad skiljer Polen och Brasilien åt? Har du upplevt någon kulturkrock när du kom till Polen?
Jag älskar Polen på ett helt annat sätt än Brasilien. De här två länderna kan vara väldigt lika på vissa sätt – till exempel när det gäller religiositet och ibland människors öppenhet – men samtidigt skiljer de sig enormt åt i fråga om kultur, energinivå och hur känslor uttrycks. Brasilianare är väldigt känslosamma, uttrycksfulla, glada och öppna. När det gäller mat och musik föredrar jag helt klart den brasilianska, och det är något jag saknar allra mest, näst efter min familj. Ibland saknar jag också en riktigt bra, helt galen brasiliansk fest.
Å andra sidan älskar jag renligheten, ordningen, lugnet och den allmänna livskvaliteten i Polen. Det är en stor fördel med landet.
Den här skillnaden i temperament märks också i vardagen. I Polen får jag ofta höra att jag är för högljudd eller för glad och att det stör någon. I Brasilien är det normalt att uttrycka sig så, så här var jag tvungen att vänja mig vid det – det var en stor kulturkrock för mig.
10. Låt oss prata om klockor. Har du varit intresserad av klockor, och i så fall sedan när? Kommer du ihåg din första klocka? Har du någon favoritklocka?
Ja, jag älskar klockor! Jag har alltid haft intressen som kanske brukar förknippas med killar – jag älskar bilar, klockor, fotboll och tv-spel. Jag tycker att klockor är en riktig klassiker och ett fantastiskt smycke för kvinnor, även om jag själv ibland föredrar herrmodeller.
Jag minns min första klocka mycket väl – det var en ikonisk Casio med miniräknare, och sedan en sportig Nike Triax. Jag har en hel del klockor i min samling, från modeklockor till fantastiska klockor från Balticus. Det är det märke jag uppskattar och älskar allra mest. Men de klockor jag känner starkast för är de som tillhörde min avlidna mamma. De har ett rent känslomässigt värde för mig. De är ovärderliga.
11. När inleddes samarbetet med Balticus? Hur kom det sig?
Allt började i Zakopane på en fotbollskonferens som arrangerades av idrottsministeriet. Jag deltog i en av paneldiskussionerna, och på kvällen träffade jag Bartosz Knop – en fantastisk person bakom det här varumärket. Han var otroligt trevlig, visade mig sina klockor och jag blev genast imponerad av hans idé om att lyfta fram Östersjöregionen och stoltheten över polskt hantverk. Vi fick genast fin kontakt. En tid senare bjöd Bartosz in mig för att lära känna och prova hans klockor lite närmare.
Jag älskade dem från första stund och blev bokstavligen varumärkets ambassadör – jag började berätta om dem för familj och vänner, och många av dem har redan köpt sina egna modeller. Vårt samarbete bygger på att det känns naturligt: jag marknadsför klockorna överallt där jag är och lägger upp inlägg på sociala medier, men det viktigaste är mun-till-mun-marknadsföringen – folk frågar själva entusiastiskt om modellerna jag bär. Jag visar stolt upp dem vid alla viktiga evenemang. Dessutom fungerar samarbetet utmärkt även yrkesmässigt – som COO för Legia Ladies är jag väldigt glad över att Balticus också samarbetar med oss som klubbpartner.
12. Vad förväntar du dig av samarbetet med vårt företag?
Framför allt förväntar jag mig klockor som står sig över tid och bär på fina minnen. För mig handlar det här samarbetet inte bara om en produkt – det handlar om relationer, fantastiska människor jag möter på min väg och en gemensam energi som stannar kvar hos oss i många år.
13. Vilken Balticus-klocka ligger dig närmast om hjärtat? Hur många och vilka klockor från vårt märke har du i din samling?
Min absoluta favorit, som jag också får flest komplimanger för, är Gwiezdny Pył (StarDust) meteorit. Den är sofistikerad på sitt eget unika sätt och har samtidigt ett otroligt djup och en stark karaktär. Den är helt enkelt vacker.
Just nu har jag fyra klockor från märket i min samling: den tidigare nämnda Gwiezdny Pył Meteoryt, Moonfish i silver och grönt, New Sky i silver och vitt samt Gwiezdny Pył Power Reserve i svart – den sistnämnda är suuuperstilren!
Tack för samtalet, fyllt av brasiliansk temperament och känslor.
