I dag pratar vi med Amanda Moura Pietrzak – operativ chef för Legia Ladies och ambassadör för Balticus-klockor.
1. Var kommer du ifrån?
Jag kommer från Brasilien. Jag föddes i Belo Horizonte och bodde där tills jag var 18 år. Sedan flyttade jag till USA (Connecticut) – där träffade jag min man, och det var för hans skull som jag flyttade till Polen 2018. Först bodde vi i Leszno i Storpolen, och nu bor vi i Warszawa.
2. Hur såg din fotbollskarriär ut? När insåg du att du var bättre än dina jämnåriga tjejer, och hur många killar slog du på gården? Hur reagerade de då?
Jag började spela fotboll när jag bara var 3 år. Min bror spelade också, så mina föräldrar märkte snabbt att jag hade fallenhet för det, rörde mig bra och helt enkelt älskade det. Det var lättare för dem att anmäla mig till träning när min bror redan tränade.
När jag var 8–10 år spelade jag bara med killar, och det var en fantastisk tid för min fotbollsutveckling. Intressant nog möttes jag aldrig av fördomar från killarna i laget – de var som bröder för mig och tog emot mig otroligt väl. Det var bara de vuxna som skapade problem: andra barns föräldrar kunde skrika åt tränaren när jag fick starta. Och av uppenbara praktiska skäl var jag tvungen att byta om i pappas bil i stället för i omklädningsrummet med killarna.
Som barn förstod jag inte alls varför andra tjejer inte spelade. Jag stod killarna och den miljön så nära att jag kände att jag helt enkelt hörde hemma där. Först senare, när jag blev äldre, insåg jag hur enorm ojämlikheten var.
3. När du började spela i ditt hemland, sågs du då som en ”pojkflicka”, eller var det normalt i Brasilien att tjejer spelade fotboll?
På 90-talet och i början av 2000-talet var det verkligen inte norm att tjejer spelade fotboll i Brasilien. Visst, i min skola hade vi ett lag och spelade massor av futsalmatcher, men damlag på fullstora gräsplaner var sällsynta. Om det fanns några var de främst i São Paulo – i Belo Horizonte dök de upp mycket senare.
Det bästa beviset på att det då helt saknades en struktur, akademier eller någon utvecklingsväg för tjejer är att jag gick med i Atlético Mineiros seniorlag när jag bara var 14 år! Jag var ett barn som spelade med kvinnor i 30-årsåldern. Under de omständigheterna var det mycket svårt att föreställa sig en professionell framtid inom fotbollen, och det var det främsta skälet till att jag bestämde mig för att åka till USA för att studera på college.
Men tillbaka till barndomen – för mig var det naturligt att helt enkelt spela med killarna. Vissa accepterade det, andra skrattade eller tvivlade på mig. Och jag? Jag älskade helt enkelt att bevisa för dem hur fel de hade.
4. Vilken position spelade du oftast på planen?
Under hela mitt liv i Brasilien var jag en typisk ”nia”, en central anfallare. Ibland spelade jag ensam längst fram, ibland i ett anfallspar – och det var just i en duo i en 4-4-2-uppställning som jag trivdes bäst.
Allt började förändras efter att jag flyttade till USA, där tränarna började använda mig mer som en ”tia”. I Polen, när jag spelade för Legia Ladies, spelade jag både som nummer 10 och som ”åtta” på mittfältet.
5. Vem har haft störst inflytande på dig som idrottare och som människa?
Jag skulle säga min bror – både på ett positivt och ett mer utmanande sätt. Han var professionell fotbollsspelare och mycket känd i Brasilien. Han är 10 år äldre än jag och under hela min barndom var han min stora hjälte, någon jag såg upp till enormt. Det var ofta han som köpte fotbollar, fotbollsskor och matchställ åt mig, och det var med honom jag delade min största passion.
Men när jag blev äldre började våra vägar gå isär. Min bror tyckte inte riktigt att jag skulle spela fotboll professionellt eller flytta till USA. Paradoxalt nog var det just hans stora framgång som fick mig att vilja lämna Brasilien – jag behövde skapa min egen identitet, gå min egen väg och skriva min egen historia i stället för att bara vara ”systern till en berömd fotbollsspelare”.
En annan sak som påverkade min personlighet och den jag är i dag mycket var att spela i samma klubb som honom. Jag syftar inte ens på en djupgående diskussion om global löneskillnad inom idrotten, utan på vanlig, proportionerlig rättvisa – kvinnors löner togs inte på allvar över huvud taget. Den erfarenheten formade min beslutsamhet och väckte ett enormt behov hos mig att agera konkret för att förändra kvinnors ställning inom idrotten.
När det gäller vem jag är som människa har min mamma och min man haft störst inflytande – båda har tillfört något helt unikt i mitt liv.
Min mamma har alltid trott på mig utan förbehåll, lärt mig att sikta högt och gett mig en enorm kreativitet, empati och den där särskilda livsgnistan (min egen special sauce). Min man har i sin tur hjälpt mig att förädla mina talanger och omsätta dem i konkreta handlingar. Han har lärt mig att ha ett mer sakligt, organiserat, disciplinerat och strategiskt förhållningssätt till de mål jag sätter upp. Kombinationen av de här två världarna har format om mig.
6. Vad ser du som din största idrottsframgång?
Min största framgång är att jag tre gånger vann delstatsmästerskapet (Campeonato Mineiro) i Brasilien med Atlético Mineiro och att jag tog mig till den nationella slutspelsomgången i NCAA Division II:s collegeidrott i USA.
7. Har du några andra intressen som du älskar lika mycket som fotboll?
Jag älskar tv och filmvärlden – jag är skådespelare i själ och hjärta, det sitter djupt i mig! I Polen har jag redan medverkat i 21 reklamfilmer och även fått en roll i en dramaserie. Jag älskar verkligen skådespeleri och att arbeta framför kameran!
8. Hur tillbringar du din fritid?
Jag älskar att tillbringa fritiden med min man, vår son och hund. Vi spelar tv-spel tillsammans, läser böcker och leker superhjältar. Men allra mest älskar jag soliga dagar – då sätter jag bara på brasiliansk musik, njuter av den härliga stämningen och tar vara på stunden med familjen.
9. Vad tycker du om med Polen? Vad skiljer Polen och Brasilien åt? Upplevde du någon kulturkrock när du kom till Polen?
Jag älskar Polen på ett helt annat sätt än Brasilien. Länderna kan vara väldigt lika på vissa sätt – till exempel när det gäller religiositet eller hur öppna människor ibland är – men samtidigt skiljer de sig radikalt åt i fråga om kultur, energinivå och känslouttryck. Brasilianare är otroligt sentimentala, uttrycksfulla, glada och öppna. När det gäller mat och musik föredrar jag definitivt den brasilianska, och det är det jag saknar mest, näst efter min familj. Ibland saknar jag också en riktigt bra, brasiliansk och helt galen fest.
Å andra sidan älskar jag verkligen renligheten, ordningen, lugnet och den allmänna livskvaliteten i Polen. Det är en stor fördel med landet.
Den här temperamentsskillnaden märks också i vardagen. I Polen får jag ofta höra att jag är för högljudd eller för glad och att jag stör någon. I Brasilien är sådana uttryck helt normala, så här har jag varit tvungen att vänja mig – det var en ganska stor kulturkrock för mig.
10. Låt oss prata om klockor. Har du varit intresserad av klockor, och i så fall sedan när? Kommer du ihåg din första klocka? Har du någon favoritklocka?
Ja, jag älskar klockor! Jag har alltid varit lite av en pojkflicka när det gäller intressen – jag älskar bilar, klockor, fotboll och tv-spel. Jag tycker att klockor är tidlösa klassiker och fantastiska smycken för kvinnor, även om jag själv ibland föredrar herrmodeller.
Jag minns min första klocka mycket väl – det var en ikonisk Casio med miniräknare, och sedan en sportig Nike Triax. Jag har en hel del klockor i min samling, från modeklockor till fantastiska Balticus-ur. Jag uppskattar och älskar det märket allra mest. Men de klockor jag känner allra starkast för är de som tillhörde min bortgångna mamma. De har ett rent känslomässigt värde för mig. De är ovärderliga.
11. När inleddes samarbetet med Balticus? Hur kom det sig?
Allt började i Zakopane, under en fotbollskonferens som arrangerades av idrottsministeriet. Jag deltog då i en av paneldiskussionerna, och på kvällen träffade jag Bartosz Knop – den fantastiska personen bakom märket. Han var otroligt trevlig, visade mig sina klockor, och jag blev genast imponerad av hans idé om att lyfta fram Östersjöregionen och stoltheten över polskt hantverk. Vi fick fin kontakt. En tid senare bjöd Bartosz in mig så att jag skulle få lära känna och prova hans klockor närmare.
Jag älskade dem direkt och blev bokstavligen märkets ambassadör – jag började berätta om dem för familj och vänner, och många av dem har redan köpt egna modeller. Vårt samarbete bygger på att det känns helt naturligt: jag marknadsför klockorna överallt där jag är och lägger upp inlägg på sociala medier, men den viktigaste delen är mun-till-mun-marknadsföringen – folk frågar själva entusiastiskt om modellerna jag har på mig. Jag bär dem stolt vid alla viktiga evenemang. Dessutom fungerar samarbetet utmärkt även professionellt – som COO för Legia Ladies är jag väldigt glad över att Balticus också samarbetar med oss som klubbpartner.
12. Vad förväntar du dig av samarbetet med vårt företag?
Framför allt hoppas jag på klockor som håller över tid och bär med sig vackra minnen. För mig är det här samarbetet mer än bara en produkt – det handlar om relationer, fantastiska människor jag möter längs vägen och en gemensam energi som lever kvar i många år.
13. Vilken Balticus-klocka står dig närmast? Hur många och vilka klockor från vårt märke har du i din samling?
Min absoluta favorit, som också får flest komplimanger, är Gwiezdny Pył (StarDust) Meteorite. Den är sofistikerad på sitt eget unika sätt och har samtidigt ett otroligt djup och en stark karaktär. Den är helt enkelt vacker.
Just nu har jag fyra klockor från märket i min samling: den tidigare nämnda Gwiezdny Pył Meteorite, Moonfish i silver och grönt, New Sky i silver och vitt samt Gwiezdny Pył Power Reserve i svart – den sista är sååå stilig!
Tack för samtalet, fullt av brasilianskt temperament och känslor.
